Den riktiga sporten (tm)

Jag gillar att kolla på idrott. Så att vi vet. De flesta sporterna är okej. Vissa är i och för sig katastrofala. Men de flesta är ok. På sista tiden har jag kollat mindre och mindre på "vanlig" sport och mer och mer på så kallad e-sport, vilket känns rimligt med tanke på hur otroligt mycket jag spelar. E-sport, för den oinsatte, är helt enkelt matcher i diverse videospel, både för dator och konsol. Jag är ju då ganska begränsad i den e-sport jag tänder på, och det är i synnerhet fightingspelen som sätter igång mitt intresse. Nu är det så tråkigt så att det finns många, och jag menar med det väldigt många, som anser att e-sport inte är en riktig sport, eller ens att det går att "tävla" i, och det är nu jag blir glad, för jag har äntligen något att tycka till om!

Jag anser att e-sport i allra högsta grad är en riktig sport, framför allt för att det kräver så mycket mer av deltagaren än vad "vanliga" sporter gör. Gissa hur många timmar i veckan som är rimligt att behöva träna för att bli kungligt bra på t.ex. Street Fighter. 10? 15? 20? 10 är nog den bästa gissningen. Fast då svarar du på frågan "hur många timmar är det rimligt att träna per dag". Konkurrensen är stenhård. Det är sällan fysiskt krävande, men det är desto oftare mentalt krävande modellen värre. 10 timmar Street Fighter är ruskigt tungt. 10 timmar i vilket TV-spel som helst på hög nivå kommer ta knäcken på dig. Men det är så det är. Vid sidan av jobbet, skolan, familjen så gör spelarna allt de kan för att få in en timme här, en timme där och gör sitt yttersta att planera med sina kompisar så man kan mötas, online eller offline. Och det värsta är att man inte får någon som helst creds för det. Alls.

Argumenten är simpla och tragiska. TV-spel är bara för barn. Eller så kräver det inget direkt arbete. Nåväl mina kära. Fel, och fel. Medelåldern på TV-spelare är hög. Och då menar jag hög. Visst att Benne, 45, inte för massa oväsen om sin karriär i Modern Warfare 2 på samma sätt som random P14 gör, men det gör honom inte mindre viktig. TV-spelen är en vuxensport. Det är så det är. Att det inte skulle kräva något arbete tar jag närmast som ett direkt hån. Spelarna sliter ihjäl sig för att lyckas träna, och arrangörerna arbetar nackkotorna ut sig för att få ordning på en turnering. Det är ideligen eldsjälar för det finns skapligt få sponsorer som vågar ge sig in i denna bransch. Men det kan man ju förstå. Vem vill framstå som den som stöttar TV-spel? Förutom spelföretagen själva såklart, men det känns lite överlevnadsinstinkt. De måste göra allt de kan för att hålla liv i en bransch som inte ens fått sig en ärlig chans.

Men vi förstår ju alla var skon klämmer. TV-spel är en vansinnigt jämställd (män, kvinnor, handikappade, inte handikappade, vuxna, barn tävlar alla i samma grupper) sport där alla tävlar på lika villkor. Det är ju inte så roligt att se på antar jag.

Jag tycker inte att TV-spel ska ersätta OS. Däremot tycker jag nog att TV-spel ska in i OS.

Hur man gör för att inte bli bjuden

De senaste sisådär tre åren har jag missat både den ena och den andra tillställningen (inflyttningsfester, spelhelger och liknande) av vad jag föreställer mig är 2 skäl. Först och främst så har jag inte Facebitch. Det är med andra ord 100% omöjligt att få tag på mig. Vidare så dricker jag inte alkohol. Så jag är nog jävligt obekväm att ha att göra med. Låt mig nu dra in en åsikt i det här.

En människa, i dagens informationssamhälle, existerar även om den undviker den största och vanligaste sociala träffpunkten på Internet. Tro det eller ej. Jag vet inte om jag tycker det är direkt påhopp, ignorans eller bara överlägsenhet att inte ens fundera på att nämna att man ska ha en träff för de som inte har Facebitch. Det är inte direkt så att ni bjuder 85000 personer. Det handlar oftast om upp till 15. Jag tror man kan räkna ut vem som fattas, eller är det jag som är för smart igen?

Med allt det sagt tror jag inte att man utesluter de som inte använder facebook för att de just använder facebook. Om någon är tillräckligt populär blir de bjudna ändå, men ingen verkar ta en extra omväg för att se till att informationen når fram. Jag känner nog mer att det är vanligare att utesluta människor för att "de inte är som vi är", vilket då leder till min nästa punkt, det ständiga förtärandet av alkohol. Jag känner att jag har hackat på detta förut så jag tar det kort. Jag är väl medveten om att det handlar om att separera de som är annorlunda från en själv. Jag förstår ju precis. Jag ser ingen poäng i att bjuda över någon som bara spelar The Sims till att spela Street Fighter med mig. Med det sagt skulle jag i alla fall fråga. Det hör till god ton. Var inte rädda för de som är annorlunda. De är också människor.

Psykologisk ovetenskap

Det är ju numera aningen halvpopulärt att prata om psykologi. Varje jävla "nyhetssida" har en självutnämnd psykolog, varje tok är expert på barnpsykologi för det fungerade på sin egen unge och så vidare i närheten av oändligheten. I alla fall. Här kommer newsflashen. Psykologi är inte en absolut vetenskap.

Det finns egentligen inte mycket att gnälla om här, men låt mig säga såhär. När diverse uttråkade fysiker fick för sig att de upptäckte något som var snabbare än ljuset (och nej, det är inte en man som har sex) så gjorde experimentet om, av andra forskare, för att uppnå samma resultat. Det är vetenskap. Att OLIKA människor ska kunna göra om SAMMA experiment och få SAMMA resultat. Så fungerar inte psykologin. Oavsett om man gjort en skriftlig undersökning, analyserat video/direkt händelse eller tillämpat en utfrågning faller allting tillbaks på en enda sak. Den som bedriver forskningen. Om jag, som TV-spelande, hårdrockslyssnande matematikintresserad ska analysera hur människor vandrar runt på ett torg och därifrån dra en slutsats vad som egentligen pågick i människans huvud så kommer jag försöka tolka det till att gå från punkt A till B, och inte fatta varför man svänger förbi vid C. Om däremot en människa som förstår sig på sånt där sitter med mig kommer kanske hon (stereotyp jag vet) kunna dra en mer korrekt tolkning av varför de undersökta personerna svängde förbi punkt C. Vi kan inte vara objektiva utan drar rimligtvis olika slutsatser beroende på olika erfarenheter. Tänk er om riktiga vetenskapsmän som till exempel forskar inom medicin skulle dra olika slutsatser om en cancermedicin beroende på deras bakgrunder och personliga erfarenheter.

Tja.

TV-spel och våldsamheter

Nu är det såhär att jag är återigen förbannad. Jag har säkert hackat på det här nån gång här, men en gång till skadar inte. http://www.dn.se/debatt/valdsamma-datorspel-kan-visst-paverka-ungas-hjarnor är artikeln i fråga.

Right, var ska vi börja? Från början kanske. Jag gör det enda rätta, och kör en empirisk undersökning här och utgår från mig själv. Jag har spelat TV-spel sen strax innan glödlampan uppfanns. Om det finns en ny genre så testar jag den. Om det finns ett "nytt" sätt att spela på så testar jag det. Om det finns ett våldsamt spel så är sannolikheten enorm att jag nog ger mig på det. Men ja, utgå från min egen historia var det. Jag har spelat fightingspel sen sisådär 1994. Inte mer med det. I min fiktionella värld har det alltid varit rätt handling att spöa på den andra personen man möter tills den enas livmätare når botten. Gör inte du det mot honom kommer han göra så mot dig. Det är en helt standardiserad handling. Jag själv är inte speciellt våldsam av mig. Jag kan förvisso bli förbannad när man får spö av en input-reader till datormotståndare i Street Fighter IV, men jag kan även bli förbannad när jag räknar matte, eller när det snöar. Betyder det att vi ska förbjuda snö och räknandet av matte, för att det uppmanar till aggressivt beteende? Nehe. Inte det.

Jag ska medge att jag inte är speciellt insatt i undersökningar kring hur våldsbrott har gått upp eller ner sen TV-spel har gjort sitt intåg, men jag antar att ingen gör denna undersökning (Framför allt inte American Psychological Association) för att de är så jävla rädda för att kunna dra ett beslut utifrån svart på vitt.

Där har vi vidare mitt problem med hela den skrivna artikeln. Huvudkällan är American Psychological Association, vilket så sjukt passande nog förkortas APA. Det finns nog ingen samling dårar på denna planet av samma amplitud som APA. Jag tror, på fullaste allvar, att ett gäng apor skulle visa bättre omdöme och godkänna betydligt mycket mindre vansinniga saker än vad APA gör just nu. Jag är beredd att gå så långt som att påstå att psykologi inte ens är en vetenskap, men det tar vi sen.

Avslutningsvis ska ni dock få höra en trevlig sak. Jag håller med rubriken till den där debattartikeln. Man inte bara kan påverkas av våldsamma TV-spel. Man ska. Först och främst, många av oss spelar spel för handlingens skull, och är en handling djup och rörande ska man bli berörd. Att se sin krigskamrat bli våldsamt sprängd i småbitar i Hell's Highway berör och påverkar. Om man inte påverkas så är det inte ett bra spel. Och det är just vad man söker som TV-spelare. Ett bra spel.

För att avsluta med samma låga medel som mina motståndare ("öööh han mördade 15 pers och hade GTA hemma spelen måste ha med hans extrema rubbning att göra!!!), berätta för mig vilket våldsamt spel Jack the Ripper spelade, och framför allt är jag intresserad av att veta vilken installation i Call of Duty-serien som Billy the Kid tyckte bäst om. Lesson to be learned för den som inte orkar läsa mellan raderna: Det krävs en rubbning och en situation för att gå och bli våldsam och ge sig på folk. Jag kan sträcka mig till att se TV-spel som en situation, men rubbningen måste finnas där i vilket fall.