Personligt (o)ansvar

"30-årig kvinna avlider efter att ha druckit 10 liter läsk per dag. Allt är Coca-Colas fel."
Följande inträffade i Nya Zeeland där en 30-åring lyckades hälla i sig kopiösa mängder läsk och sedan avled av det som verkar ha varit förgiftning, och naturligtvis är det stora, elaka företagets fel.
Det är Coca-Cola som ska ställas till svars, Coca-Cola som ska göra rätt och den avlidne är ett rent offer. Ja, det går väl inte att neka till.
Vad i helvete är det för jävla fel på folk? Människor i industrialiserade delar av världen anser allt för ofta att "regeringen tar för stor plats" och yadayada. När däremot något sådant här händer, då jävlar måste regeringen kliva in och vara superhjältar och plåga de stackars kapitalisterna.
Sluta anklaga regeringar för att lägga sig i era liv för mycket och sen kräva skyddet när något har gått åt helvete. Ta eget jävla ansvar och sluta tro att företag är roten till allt ont och allt gott kommer från välvilliga socialister.

Den riktiga sporten (tm)

Jag gillar att kolla på idrott. Så att vi vet. De flesta sporterna är okej. Vissa är i och för sig katastrofala. Men de flesta är ok. På sista tiden har jag kollat mindre och mindre på "vanlig" sport och mer och mer på så kallad e-sport, vilket känns rimligt med tanke på hur otroligt mycket jag spelar. E-sport, för den oinsatte, är helt enkelt matcher i diverse videospel, både för dator och konsol. Jag är ju då ganska begränsad i den e-sport jag tänder på, och det är i synnerhet fightingspelen som sätter igång mitt intresse. Nu är det så tråkigt så att det finns många, och jag menar med det väldigt många, som anser att e-sport inte är en riktig sport, eller ens att det går att "tävla" i, och det är nu jag blir glad, för jag har äntligen något att tycka till om!

Jag anser att e-sport i allra högsta grad är en riktig sport, framför allt för att det kräver så mycket mer av deltagaren än vad "vanliga" sporter gör. Gissa hur många timmar i veckan som är rimligt att behöva träna för att bli kungligt bra på t.ex. Street Fighter. 10? 15? 20? 10 är nog den bästa gissningen. Fast då svarar du på frågan "hur många timmar är det rimligt att träna per dag". Konkurrensen är stenhård. Det är sällan fysiskt krävande, men det är desto oftare mentalt krävande modellen värre. 10 timmar Street Fighter är ruskigt tungt. 10 timmar i vilket TV-spel som helst på hög nivå kommer ta knäcken på dig. Men det är så det är. Vid sidan av jobbet, skolan, familjen så gör spelarna allt de kan för att få in en timme här, en timme där och gör sitt yttersta att planera med sina kompisar så man kan mötas, online eller offline. Och det värsta är att man inte får någon som helst creds för det. Alls.

Argumenten är simpla och tragiska. TV-spel är bara för barn. Eller så kräver det inget direkt arbete. Nåväl mina kära. Fel, och fel. Medelåldern på TV-spelare är hög. Och då menar jag hög. Visst att Benne, 45, inte för massa oväsen om sin karriär i Modern Warfare 2 på samma sätt som random P14 gör, men det gör honom inte mindre viktig. TV-spelen är en vuxensport. Det är så det är. Att det inte skulle kräva något arbete tar jag närmast som ett direkt hån. Spelarna sliter ihjäl sig för att lyckas träna, och arrangörerna arbetar nackkotorna ut sig för att få ordning på en turnering. Det är ideligen eldsjälar för det finns skapligt få sponsorer som vågar ge sig in i denna bransch. Men det kan man ju förstå. Vem vill framstå som den som stöttar TV-spel? Förutom spelföretagen själva såklart, men det känns lite överlevnadsinstinkt. De måste göra allt de kan för att hålla liv i en bransch som inte ens fått sig en ärlig chans.

Men vi förstår ju alla var skon klämmer. TV-spel är en vansinnigt jämställd (män, kvinnor, handikappade, inte handikappade, vuxna, barn tävlar alla i samma grupper) sport där alla tävlar på lika villkor. Det är ju inte så roligt att se på antar jag.

Jag tycker inte att TV-spel ska ersätta OS. Däremot tycker jag nog att TV-spel ska in i OS.

Hur man gör för att inte bli bjuden

De senaste sisådär tre åren har jag missat både den ena och den andra tillställningen (inflyttningsfester, spelhelger och liknande) av vad jag föreställer mig är 2 skäl. Först och främst så har jag inte Facebitch. Det är med andra ord 100% omöjligt att få tag på mig. Vidare så dricker jag inte alkohol. Så jag är nog jävligt obekväm att ha att göra med. Låt mig nu dra in en åsikt i det här.

En människa, i dagens informationssamhälle, existerar även om den undviker den största och vanligaste sociala träffpunkten på Internet. Tro det eller ej. Jag vet inte om jag tycker det är direkt påhopp, ignorans eller bara överlägsenhet att inte ens fundera på att nämna att man ska ha en träff för de som inte har Facebitch. Det är inte direkt så att ni bjuder 85000 personer. Det handlar oftast om upp till 15. Jag tror man kan räkna ut vem som fattas, eller är det jag som är för smart igen?

Med allt det sagt tror jag inte att man utesluter de som inte använder facebook för att de just använder facebook. Om någon är tillräckligt populär blir de bjudna ändå, men ingen verkar ta en extra omväg för att se till att informationen når fram. Jag känner nog mer att det är vanligare att utesluta människor för att "de inte är som vi är", vilket då leder till min nästa punkt, det ständiga förtärandet av alkohol. Jag känner att jag har hackat på detta förut så jag tar det kort. Jag är väl medveten om att det handlar om att separera de som är annorlunda från en själv. Jag förstår ju precis. Jag ser ingen poäng i att bjuda över någon som bara spelar The Sims till att spela Street Fighter med mig. Med det sagt skulle jag i alla fall fråga. Det hör till god ton. Var inte rädda för de som är annorlunda. De är också människor.

Psykologisk ovetenskap

Det är ju numera aningen halvpopulärt att prata om psykologi. Varje jävla "nyhetssida" har en självutnämnd psykolog, varje tok är expert på barnpsykologi för det fungerade på sin egen unge och så vidare i närheten av oändligheten. I alla fall. Här kommer newsflashen. Psykologi är inte en absolut vetenskap.

Det finns egentligen inte mycket att gnälla om här, men låt mig säga såhär. När diverse uttråkade fysiker fick för sig att de upptäckte något som var snabbare än ljuset (och nej, det är inte en man som har sex) så gjorde experimentet om, av andra forskare, för att uppnå samma resultat. Det är vetenskap. Att OLIKA människor ska kunna göra om SAMMA experiment och få SAMMA resultat. Så fungerar inte psykologin. Oavsett om man gjort en skriftlig undersökning, analyserat video/direkt händelse eller tillämpat en utfrågning faller allting tillbaks på en enda sak. Den som bedriver forskningen. Om jag, som TV-spelande, hårdrockslyssnande matematikintresserad ska analysera hur människor vandrar runt på ett torg och därifrån dra en slutsats vad som egentligen pågick i människans huvud så kommer jag försöka tolka det till att gå från punkt A till B, och inte fatta varför man svänger förbi vid C. Om däremot en människa som förstår sig på sånt där sitter med mig kommer kanske hon (stereotyp jag vet) kunna dra en mer korrekt tolkning av varför de undersökta personerna svängde förbi punkt C. Vi kan inte vara objektiva utan drar rimligtvis olika slutsatser beroende på olika erfarenheter. Tänk er om riktiga vetenskapsmän som till exempel forskar inom medicin skulle dra olika slutsatser om en cancermedicin beroende på deras bakgrunder och personliga erfarenheter.

Tja.

TV-spel och våldsamheter

Nu är det såhär att jag är återigen förbannad. Jag har säkert hackat på det här nån gång här, men en gång till skadar inte. http://www.dn.se/debatt/valdsamma-datorspel-kan-visst-paverka-ungas-hjarnor är artikeln i fråga.

Right, var ska vi börja? Från början kanske. Jag gör det enda rätta, och kör en empirisk undersökning här och utgår från mig själv. Jag har spelat TV-spel sen strax innan glödlampan uppfanns. Om det finns en ny genre så testar jag den. Om det finns ett "nytt" sätt att spela på så testar jag det. Om det finns ett våldsamt spel så är sannolikheten enorm att jag nog ger mig på det. Men ja, utgå från min egen historia var det. Jag har spelat fightingspel sen sisådär 1994. Inte mer med det. I min fiktionella värld har det alltid varit rätt handling att spöa på den andra personen man möter tills den enas livmätare når botten. Gör inte du det mot honom kommer han göra så mot dig. Det är en helt standardiserad handling. Jag själv är inte speciellt våldsam av mig. Jag kan förvisso bli förbannad när man får spö av en input-reader till datormotståndare i Street Fighter IV, men jag kan även bli förbannad när jag räknar matte, eller när det snöar. Betyder det att vi ska förbjuda snö och räknandet av matte, för att det uppmanar till aggressivt beteende? Nehe. Inte det.

Jag ska medge att jag inte är speciellt insatt i undersökningar kring hur våldsbrott har gått upp eller ner sen TV-spel har gjort sitt intåg, men jag antar att ingen gör denna undersökning (Framför allt inte American Psychological Association) för att de är så jävla rädda för att kunna dra ett beslut utifrån svart på vitt.

Där har vi vidare mitt problem med hela den skrivna artikeln. Huvudkällan är American Psychological Association, vilket så sjukt passande nog förkortas APA. Det finns nog ingen samling dårar på denna planet av samma amplitud som APA. Jag tror, på fullaste allvar, att ett gäng apor skulle visa bättre omdöme och godkänna betydligt mycket mindre vansinniga saker än vad APA gör just nu. Jag är beredd att gå så långt som att påstå att psykologi inte ens är en vetenskap, men det tar vi sen.

Avslutningsvis ska ni dock få höra en trevlig sak. Jag håller med rubriken till den där debattartikeln. Man inte bara kan påverkas av våldsamma TV-spel. Man ska. Först och främst, många av oss spelar spel för handlingens skull, och är en handling djup och rörande ska man bli berörd. Att se sin krigskamrat bli våldsamt sprängd i småbitar i Hell's Highway berör och påverkar. Om man inte påverkas så är det inte ett bra spel. Och det är just vad man söker som TV-spelare. Ett bra spel.

För att avsluta med samma låga medel som mina motståndare ("öööh han mördade 15 pers och hade GTA hemma spelen måste ha med hans extrema rubbning att göra!!!), berätta för mig vilket våldsamt spel Jack the Ripper spelade, och framför allt är jag intresserad av att veta vilken installation i Call of Duty-serien som Billy the Kid tyckte bäst om. Lesson to be learned för den som inte orkar läsa mellan raderna: Det krävs en rubbning och en situation för att gå och bli våldsam och ge sig på folk. Jag kan sträcka mig till att se TV-spel som en situation, men rubbningen måste finnas där i vilket fall.

Biotekniska framsteg.

Det här kan nog bli lite skumt. Något i stil med det förra. Jag lever under visionen att nästan alla (undantaget religiösa fanatiker) tycker att det är en ganska bra idé att biotekniskt förfina människor. Inte då göra oss längre (vilket i och för sig nog är opraktiskt), snyggare (väldigt subjektivt) eller smartare, utan för att utrota sjukdomar. I brist på förmåga att göra så att vi föds immuna mot allt och lite till, så gör vi vårt bästa för att göra oss immuna mot t.ex. polio. Om man kunde utveckla immunitet mot cancer via ett vaccin skulle nog de flesta tycka det vore en bra idé. Eftersom, som sagt, de flesta nog håller med om detta (tråkiga ni är) så är det en sak jag funderar på, och tycker om. Varför inte forska för att göra oss till bättre människor ur ett fysiskt perspektiv? Varför inte ge oss förmågan att bli uthålligare, att tåla kyla och värme, att bli starkare? Att helt enkelt jämna ut levnadsoddsen. Alldeles för många tänker nog "MEN DET ÄR JU DET HÄR HITLER VILLE LYCKAS MED!!!", och det är nog inte långt från sanningen. Jag tror det jag med. Men att påstå att jag och nazisternas helgon vill nå samma mål är att vara trångsynt, dum och... dum. Jag vill inte skapa ett samhälle av enbart blondiner (vilket jag tror går emot principen om hur gener transporteras vid nyskapelse av liv), det handlar inte om det. Det handlar om att förbättra de människor som skapas genom mer eller mindre fula principer och allra helst modifiera det mänskliga DNA för att bara förfina oss. Vi gör det ju redan med vaccinationer (även det ett roligt ämne att diskutera, men det vore för billigt mål. Åh, hur sa? Var det någon som ville höra historien om vaccinationer?) så varför inte förbättra våra egenskaper också?

Nu vet jag ju att det här inte är tekniskt möjligt i dagens samhälle, och de som forskar i ämnet anses vara galna doktor Frankensteins, och det är först nu som min poäng kommer: Man borde, under statlig ledning, arbeta för att kunna förbättra det mänskliga DNA för att helt enkelt förbättra oss. Sluta frysa, sluta blöda, sluta dö. Jag vill alltså inte se supermänniskor. Jag vill se mindre dåliga människor. Vi har redan klivit bort från allt vad evolution och dylikt heter. Då kan vi lika gärna göra det ordentligt.

Ge fan i mitt liv.

Nu blir det ett sånt här riktigt jobbigt inlägg. Det är så monumentalt jobbigt så jag ska nog dela upp skrivandet i flera delar. Jag börjar idag, klockan 3 på morgonen, 26/6. Sen får vi se åt vilket håll det hela barkar.

Det här kan skrivas i relation till mitt förra inlägg, det där med fritt land och sånt där. Jag är fortfarande drogliberal, har inte ändrat mig sen för några timmar sen. Jag tänker snarare gå och bli lite förbannad. Det som jag inte gillar är att det finns så många som tror sig veta hur ett perfekt liv ska levas, för att människor ska leva maximalt, vara så hälsosamma som möjligt, inte göra något dumt och så vidare. Problemet är att det går inte att lyckas nå fram till en sån grej utan att göra intrång på den fria viljan, den som gör oss till människor och skiljer oss från insekterna (Nu utgår jag från att insekter, vars huvudsakliga mål i livet verkar vara att gynna samhället, totalt saknar fri vilja). Alltså det jag menar är att i ett perfekt samhälle utan brott, missbruk, sömnlöshet, ensamhet och så vidare så skulle det krävas ett övervakningssamhälle (läs t.ex. Brave New World) där alla har en förutbestämd plats i samhället, och alla pusslas in efter sina genetiska förmågor och bör stanna i sin "zon" (att gå utanför en sådan och in i en annan samhällsgrupp skapar orättvisa och avundsjuka, vilka påverkar en människa negativt). Problemet är ju det att varje jävel som tror sig kunna något ska bestämma hur alla andra ska leva. En Greenpeace-medlem och jag skulle kunna slå ihjäl varandra, av samma anledning - att försöka rädda världen.

Problemet ligger i att det finns ingen global lösning som gör alla nöjda, och då ingen egentligen vill nöja sig med det sämre alternativet så måste den fria viljan bort för att jorden ska kunna funka, och det är nu jag börjar bli lite förvirrad i mina egna tankegångar. Jag skulle aldrig ge upp min fria vilja eller låta någon annan förklara för mig hur jag ska leva mitt liv för att få det så bra som möjligt. Det hela känns som en balansgång. Fysisk välfärd på bekostnad av mental frihet, och tvärtom. Notera nu att jag inte säger att man ska ha en stat som styr varje människa. Absolut inte. Det jag säger är att man borde ha en stat som styr varje individ för att maximera effektivitet och livslängd. Problemet skulle vara att man inte skulle leva sitt liv, utan leva ett liv som någon annan bestämmer över. Det hela kommer nu glida lite mot att jag tycker det ska vara fritt att göra precis vad man vill med sitt eget liv, så länge man inte utsätter andra för fara/skada/dylikt. Man ska få tatuera in Elvis på bröstkorgen. Man ska få skära sig. Man ska få ta LSD till frukost. Problemet nu är att man kommer bli en belastning för samhället, vilket helt enkelt innebär att den fria viljan (som man allt för ofta pressar tillbaks, då man trots allt "vill" vara en skötsam samhällsbidragare) skadar det nuvarande samhället, även om den fria viljan kan användas för att förbättra världen på något sätt. Alla sjuka idéer som till slut har resulterat i något vettigt (typ brödrosten) är ett resultat av en fri vilja som gick emot normen, och även om brödrostens uppfinnare Maddy Kennedy kanske skulle gjort mer nytta för sitt lokala samhälle genom att sopa gator än genom att uppfinna just brödrosten, så går det inte att förneka att denna temporära belastning på samhället gav ett intryck som verkligen var värt förlusten av arbetskraft.

Jag antar att sammanfattningen av denna första del blir detta: Samhället skadar den fria viljan, den fria viljan skadar samhället. De kan inte heller leva i samspel, då den enda fria vilja som accepteras är den som samhället valt att acceptera. Att välja handling och aktivitet utifrån en (förvisso inte utskriven, men ändå existerande) lista är inte fri vilja. Det är bara mer eller mindre förtryckt. Klockan är nu 3.40. Jag ska återvända till platsen för detta brott.

...

27/6, klockan är 22.31.

Jag har egentligen inte så mycket att lägga till. Det jag vill säga är vi inte lever i ett fritt samhälle, men jag tycker det är okej. Jag tycker bara inte om att vi kallar det fritt när det inte är det. Men jag gillar samhället som det är. Total kontroll är inte bra. Total frihet är sämre.