Segregation

Nu är det dags för barnet som är så fult så ingen kan älska det, elitklasser i skolorna, gärna från låg ålder!
Här är grejen, jag börjar med den personliga delen. Det är fult att vara smart i Sverige, och där gör det ont inom mig. Det är fint att vara bra på sport, gärna på bekostnad av att få alla andra att se sämre ut. Det är fint att vara TV-stjärna. Men det är inte fint att vara smart. Ytliga, förbannade, jävla landet Lagom. Jag borde inte skylla den här på sossarna och deras totalt trasiga solidaritetsläroplaner, för folk brukar bli ledsna när man angriper deras ideologier, men dra åt helvete, den jävla solidaritetsskolan funkar inte.

Föreställ er följande scenario: Ni jobbar i ett restaurangkök, och inget jävla McDonald's (Det återkommer vi till i ett senare inlägg), utan vi snackar typ Grand Hotel eller nåt dylikt. Riktigt jävla fint ska det vara. I alla fall, där lagar du dina ägg förlorade i rött vin, eller din oxfilé i ostronsås, och du är överlägset bäst i köket. Nu är det såhär att i samma kök har ni ett riktigt stolpskott, en tomte som inte ens kan koka ett ägg. Nu är det såhär att i det solidariska samhället är det enda rätta att göra följande: Du, och stolpskottet ska numera samarbeta, du ska hjälpa honom så han blir lite bättre. Du blir lite sämre, men vem bryr sig? I solidariska Sverige vinner ändå ingen! I alla fall, det som händer är ganska uppenbart: Du tvingas lägga tid på att göra hans arbete, han lär sig inget, och alla förlorar. Skulle du som stjärnkock acceptera detta? Antagligen inte. Låt oss nu föra in denna situation i ett klassrum.

I det jämställda Sverige har vi, för att vara rättvisa, placerat 15 pojkar och 15 flickor i samma klassrum. Tycker du 30 elever verkar som många? Välkommen till kommunaliseringen av Svenska skolan. Följande gäller: Klassen är en årskurs 2. Kalle är smartast, överlägset. Han kan addera tvåsiffriga tal i huvudet, så länge inte sjuan är med. Sjuan tycker Kalle är lite jobbig. Kalle är även väldigt duktig på att stava, och han har inga som helst problem att läsa, även om han kanske blir lite nervös när han måste läsa högt för läraren. Men läsa högt för mamma, pappa, och lillasyster tycker Kalle bara är roligt. Hur trivs Kalle i skolan, undrar du nu då? Nja, det är väl sådär. Det är två saker som Kalle inte gillar. Först och främst, han sitter bredvid Pelle i klassrummet. Läraren sa till honom att de skulle sitta bredvid varandra, så att Kalle kan hjälpa Pelle med allting egentligen. Det tycker Kalle inte om. Kalle förstår inte hur han ska göra för att hjälpa Pelle, så det slutar med att han säger svaret. Kalle tycker egentligen inte illa om Pelle, men att sitta där och göra samma uppgift två gånger, det känns inte fel. Kalles andra problem är betydligt värre. Skolan har gått och blivit tråkig. När Kalle skulle börja skolan i årskurs ett var han så intresserad! Han skulle få lära sig nya saker! Allt skulle vara kul. Han skulle bli bättre! Nu vet Kalle att så är inte fallet. Han lär sig ingenting. Han börjar sluta bry sig.
Det är inte ett dugg bättre för vår vän Pelle. Pelle kan inte räkna. Han förstår inte varför tre plus fem blir åtta. Han vet inte hur ett P ser ut, och kan inte förstå att C ibland kan uttalas som S. Pelle, han vågar inte läsa för någon. Han vågar inte ens läsa ensam. Han sitter ju bredvid Kalle. "Kalle, han har redan läst ut alla böcker som vi får läsa i tvåan", tänker Pelle, och vågar inte ens försöka. Han är fullt medveten om att han är sämre. Skolan är inte ett dugg rolig för Pelle heller. Alla andra är bättre på allt. Han vill inte gå dit längre. Men han måste. Mamma tror inte på honom.
Verkar det här vara ett paradis? En väl genomtänkt skola, där alla lär sig allting, och alla får ut det maximala av sin förmåga? Ja, det tycker vi i solidaritets-Sverige.
Nu behöver man inte vara särskilt smart för att inse att de här båda pojkarna skulle mått bättre av att gå i en klass som var anpassad efter deras förmåga. Kalle, han hade kunnat få lära sig att addera tresiffriga tal på papper, och Pelle, han kunde fått bygga upp sitt självförtroende genom att slippa sitta bredvid skolans stjärna. Kalle, han hade kunnat bli bättre och sluppit dras ner. Pelle, han hade kunnat blivit bättre och sluppit dras ner.
Vi hoppar fram nio år i tiden. Både Kalle och Pelle går gymnasiet. Årskurs två, igen. Pelle, han lärde sig läsa och räkna alldeles för sent. Allting är svårt, och tråkigt. Han kan ju medge att han inte går på alla lektioner, även om han verkligen borde. IG på i princip varje prov. Men det är Pelle van vid. Sedan grundskolan har han ju alltid varit förloraren. Kalle, han skriver VG på det mesta. Han pluggar inte till proven, men han har koll. VG på allt. Han kan bättre. Skulle han ta en halvtimme och plugga varje kväll så skulle han kunna få MVG. Men pluggar han? Nej. Varför skulle han? Han har ändå inte fått ut något av skolan på tio år. Varför ska det bli ändring nu?

Det jag försöker få folk att fatta är att integration kan inte tvingas fram. Att blanda olika nivåer av intellekt och talang fungerar inte. Varken i det vuxna livet, eller i det unga livet. Att få allt man pekar på, det är ingen bra lösning. Jag vill inte enbart införa "elitklasser". Jag vill ha klasser som är delade efter intellektuell nivå. De begåvade blandas med varandra, så att vi får folk som inte tröttnar på skolan, och inte tar livet av sig av tristess innan de fyllt 15. Barn och ungdomar måste motiveras hela tiden, och det går inte att tända en sådan gnista när gymnasiet börjar. Det här gäller då även för barn med olika bokstavskombinationer. Jag säger inte att det är en bra plan att samla 30 elever med valfri sjukdom i samma klass, men ni fattar hela principen. Hoppas jag. Man segregeras ändå efter förmåga när man växer upp. Lär er tidigt.
Den vanliga kritiken mot elitklasser är just den att barn måste få vara barn, och självklart. Det finns inget som hindrar att Kalle skulle få fortsätta vara barn om han fick gå i samma klass som Jessica, Anton, Stefan, Sandra och Maria. Maria, som till och med kunde räkna ut tresiffriga additioner på papper! Men nä. Då skulle ju den klassen vara smartare än alla andra. Fy fan vad fult det vore. Hoppas ingen av dem får ihop betyg nog att bli läkare, och hoppas att just en av dem skulle botat cancer. Men det kommer inte hända, för Kalle var tvungen att sitta och upprepa sina svar för Pelle under 5 års tid.