Nu är det party på gång. Svenska ungdomars mattekunskaper sägs ha gått ner, enligt de nationella proven.
Det är alltså så att svenska ungdomar har blivit dummare. Det är ingen på Skolverket som överlagt att det möjligen är fel på nationella proven.
Nu kan jag, av förklarliga sekretesskäl, inte kommentera enskilda frågor på de senaste nationella proven, men låt oss säga att frågorna numera är mer läsförståelse än matematik. Frågorna är för svåra att förstå för svenska ungdomar, och låt oss då föreställa oss hur det kommer gå för elever med invandrarbakgrund. Det här är dessutom ett relativt nytt problem. För 10 år sen var frågorna och proven betydligt mer möjliga. Men det är klart. Att göra frågorna för svåra att förstå är ett bra sätt att hålla folk med invandrarbakgrund från tekniska vidareutbildningar. I did not just go there. Men det är så det är. Förstår man inte frågorna kan man inte räkna ut matten. Jävla svin. Det kallas indirekt diskriminering. Sist jag kollade var det väldigt olagligt.
En annan sak, aningen mindre problem, är tidsgränserna. Man har tidsgränser på nationella proven. Tidsgräns. Varför i hela helvete har man det? Matte är ingen jävla tävling. Fermats lilla sats löstes inte på en kvart. Fibonnachis kaninskrällen kläcktes inte på en halvtimme. Inga mirakel görs på 120 minuter. Klart som fan man bryter ihop. Det OECD-testerna visar är att Skolverket snubblar åt fel håll.
onsdag 15 december 2010
onsdag 8 december 2010
Korvbröd
Okej, nu är jag förbannad. Alltså. Jag är ingen miljöaktivist. Om någon kastar en halv limpa för de inte borde köpt den så är det okej. Det är deras pengar. Matslöseri? Möjligen, men inte medveten.
Nu är det så att jag skulle köpa korvbröd. De finns i 16-pack, som alltid, eller i 10-pack, som är relativt nytt. Vet ni vad prisskillnaden är? Inte? En krona. 100 öre. EN JÄVLA KRONA! Det som händer är, om man är snål, att man köper 16-packet och får ju då i princip 6 korvbröd för 1 krona! Sweet? Nope. Korvpaket innehåller som bekant 10 korvar. Ni får 6 bröd över. Ni kan frysa in dem. Men frusna korvbröd funkar inte. De flesta slutar med att de kastar dem till slut. Man köper alltså 6 korvbröd för att kasta dem.
"Men man kanske ska ha grillfest!". Ja, det kanske man ska. Då måste man ha 80 korvar för att det ska jämna ut sig. 5 stycken 16-pack, eller 8 stycken 10-pack. Prisskillnad: 3 kronor. Alltså, ni ser var jag är på väg med det här va? Sänk priset på 10-pack så allt blir bättre, så man slutar köpa mer än man behöver.
Whatever.
Nu är det så att jag skulle köpa korvbröd. De finns i 16-pack, som alltid, eller i 10-pack, som är relativt nytt. Vet ni vad prisskillnaden är? Inte? En krona. 100 öre. EN JÄVLA KRONA! Det som händer är, om man är snål, att man köper 16-packet och får ju då i princip 6 korvbröd för 1 krona! Sweet? Nope. Korvpaket innehåller som bekant 10 korvar. Ni får 6 bröd över. Ni kan frysa in dem. Men frusna korvbröd funkar inte. De flesta slutar med att de kastar dem till slut. Man köper alltså 6 korvbröd för att kasta dem.
"Men man kanske ska ha grillfest!". Ja, det kanske man ska. Då måste man ha 80 korvar för att det ska jämna ut sig. 5 stycken 16-pack, eller 8 stycken 10-pack. Prisskillnad: 3 kronor. Alltså, ni ser var jag är på väg med det här va? Sänk priset på 10-pack så allt blir bättre, så man slutar köpa mer än man behöver.
Whatever.
söndag 5 december 2010
Snabbmat
Faktum är att det här inlägget kommer bli ett tal jag skrev till en kvällskurs... för jag tyckte det blev rätt bra, så har ingen lust att hitta på samma poänger igen.
Did you know that half a kilogram worth of snails contain the same amount of energy as one Big Mac? Did you also know that each gram of the fabled Beef Wellington, one of the finest dishes in the culinary world, contains more calories and more fat than a single gram of a Big Mac? Still, eating snails or Beef Wellington would make you a gourmand, while eating fast food would make you a glutton with no self-control. Eating fast food is widely considered to be ugly and stupid, but is it really that bad of a choice? Now, if you give me a few minutes, I’ll explain to you why it’s unfair to give fast food a bad name.
Let’s start with the actual expression. Fast food. What does it sound like it is supposed to be? That’s right, it’s supposed to be fast, and it’s supposed to be food. Fast food, such as pizza or McDonald’s, is not supposed to be fine dining or home cooked food, and should therefore not be considered as such, so to complain on the actual dishes is an unacceptable action.
The main issue with fast food, however, seems to be that people today are becoming fatter than ever before in the history of man; and since somebody needs to be blamed, why not pick on fast food? (Pause) The problem people are having is that fast food is cheap, accessible and pretty tasty. (Pause) Now, what did I just say? Cheap, accessible and pretty tasty? Those are not bad abilities for commercial food, are they? Maybe the problem is that fast food is too cheap, too fast and too accessible. People just can’t stop eating it, but is it really the fast food which is to blame? Of course it isn’t. The problem here isn’t with the food;
it’s with the people who can’t control themselves. You can’t place the responsibility of people eating too much on the ones serving the food; the responsibility here is with the customers. It’s like you don’t blame the cigarette companies for someone getting cancer from smoking; the problem is with the smoker.
Let’s try a little thought-experiment. Imagine yourself in an alternate universe where lovely French food would be possible to find in every town, within 20 minutes; and to get your hands on a Big Mac, you would have to wait for at least 2 weeks to even get a table at the McDonald’s-restaurant, and then to get the burger, you’d have to wait for up to an hour. The French food would be cheap and plentiful, while the burgers would be pretty expensive, so the McDonald’s-food would be the “rare” food. People, due to our inhabited laziness, would eat French food like our lives depended on it due to price, accessibility and the taste; and we would still grow fat, despite hardly even touching a Big Mac in our lifetimes. There would no longer be anyone blaming the Big Mac, but the blame would be placed on the fine dining. By this it’s meant that we as humans simply eat too much, and to blame someone for taking advantage of this, that is unfair, seeing how people are taking advantage of us getting sick, us wanting to drive a car, us wanting candy, us wanting a place to live etc., and you know, we just don’t do that because it isn’t right. It’s a matter of demand and supply, which is how our economical society is being structured.
Now that you have been enlightened why it’s unfair to give fast food a bad name, I’m gonna conclude this with a quote from Brian Wansink, a man with over 30 years of experience in food research. “We want variety, convenience, and value, and we get it” – which is exactly what fast food is all about.
lördag 4 december 2010
Mina vardagshjältar
"Men vadå, du jobbar ju på McDonald's? Hur svårt jävla jobb har du egentligen?"
Låt mig börja med att säga att jag inte jobbar på McD. Jag skulle aldrig palla. Jag platsar inte i servicebranschen, och tvingas vara positiv och glad mot folk 6 - 8 timmar i sträck, det skulle resultera i ett blodsockerfall som inte ens en näve Start direkt ur förpackningen skulle kunna fixa. Att stå inne i det där s.k. köket skulle nog sluta ännu värre. Jag beundrar folk som klarar av det.
Det var en gång för ett par veckor sen jag var på McD. Överallt var det folk, en ensam tjej i kassan och typ 3 pers i köket. Hur i helvete klarar man av det? Och folk var ju inte direkt trevliga, för maten tog en stund.
Alltså, jag har inte direkt någon poäng med det här inlägget. Jag gillar folk som jobbar på McD. De är hjältar.
Låt mig börja med att säga att jag inte jobbar på McD. Jag skulle aldrig palla. Jag platsar inte i servicebranschen, och tvingas vara positiv och glad mot folk 6 - 8 timmar i sträck, det skulle resultera i ett blodsockerfall som inte ens en näve Start direkt ur förpackningen skulle kunna fixa. Att stå inne i det där s.k. köket skulle nog sluta ännu värre. Jag beundrar folk som klarar av det.
Det var en gång för ett par veckor sen jag var på McD. Överallt var det folk, en ensam tjej i kassan och typ 3 pers i köket. Hur i helvete klarar man av det? Och folk var ju inte direkt trevliga, för maten tog en stund.
Alltså, jag har inte direkt någon poäng med det här inlägget. Jag gillar folk som jobbar på McD. De är hjältar.
Segregation
Nu är det dags för barnet som är så fult så ingen kan älska det, elitklasser i skolorna, gärna från låg ålder!
Här är grejen, jag börjar med den personliga delen. Det är fult att vara smart i Sverige, och där gör det ont inom mig. Det är fint att vara bra på sport, gärna på bekostnad av att få alla andra att se sämre ut. Det är fint att vara TV-stjärna. Men det är inte fint att vara smart. Ytliga, förbannade, jävla landet Lagom. Jag borde inte skylla den här på sossarna och deras totalt trasiga solidaritetsläroplaner, för folk brukar bli ledsna när man angriper deras ideologier, men dra åt helvete, den jävla solidaritetsskolan funkar inte.
Föreställ er följande scenario: Ni jobbar i ett restaurangkök, och inget jävla McDonald's (Det återkommer vi till i ett senare inlägg), utan vi snackar typ Grand Hotel eller nåt dylikt. Riktigt jävla fint ska det vara. I alla fall, där lagar du dina ägg förlorade i rött vin, eller din oxfilé i ostronsås, och du är överlägset bäst i köket. Nu är det såhär att i samma kök har ni ett riktigt stolpskott, en tomte som inte ens kan koka ett ägg. Nu är det såhär att i det solidariska samhället är det enda rätta att göra följande: Du, och stolpskottet ska numera samarbeta, du ska hjälpa honom så han blir lite bättre. Du blir lite sämre, men vem bryr sig? I solidariska Sverige vinner ändå ingen! I alla fall, det som händer är ganska uppenbart: Du tvingas lägga tid på att göra hans arbete, han lär sig inget, och alla förlorar. Skulle du som stjärnkock acceptera detta? Antagligen inte. Låt oss nu föra in denna situation i ett klassrum.
I det jämställda Sverige har vi, för att vara rättvisa, placerat 15 pojkar och 15 flickor i samma klassrum. Tycker du 30 elever verkar som många? Välkommen till kommunaliseringen av Svenska skolan. Följande gäller: Klassen är en årskurs 2. Kalle är smartast, överlägset. Han kan addera tvåsiffriga tal i huvudet, så länge inte sjuan är med. Sjuan tycker Kalle är lite jobbig. Kalle är även väldigt duktig på att stava, och han har inga som helst problem att läsa, även om han kanske blir lite nervös när han måste läsa högt för läraren. Men läsa högt för mamma, pappa, och lillasyster tycker Kalle bara är roligt. Hur trivs Kalle i skolan, undrar du nu då? Nja, det är väl sådär. Det är två saker som Kalle inte gillar. Först och främst, han sitter bredvid Pelle i klassrummet. Läraren sa till honom att de skulle sitta bredvid varandra, så att Kalle kan hjälpa Pelle med allting egentligen. Det tycker Kalle inte om. Kalle förstår inte hur han ska göra för att hjälpa Pelle, så det slutar med att han säger svaret. Kalle tycker egentligen inte illa om Pelle, men att sitta där och göra samma uppgift två gånger, det känns inte fel. Kalles andra problem är betydligt värre. Skolan har gått och blivit tråkig. När Kalle skulle börja skolan i årskurs ett var han så intresserad! Han skulle få lära sig nya saker! Allt skulle vara kul. Han skulle bli bättre! Nu vet Kalle att så är inte fallet. Han lär sig ingenting. Han börjar sluta bry sig.
Det är inte ett dugg bättre för vår vän Pelle. Pelle kan inte räkna. Han förstår inte varför tre plus fem blir åtta. Han vet inte hur ett P ser ut, och kan inte förstå att C ibland kan uttalas som S. Pelle, han vågar inte läsa för någon. Han vågar inte ens läsa ensam. Han sitter ju bredvid Kalle. "Kalle, han har redan läst ut alla böcker som vi får läsa i tvåan", tänker Pelle, och vågar inte ens försöka. Han är fullt medveten om att han är sämre. Skolan är inte ett dugg rolig för Pelle heller. Alla andra är bättre på allt. Han vill inte gå dit längre. Men han måste. Mamma tror inte på honom.
Verkar det här vara ett paradis? En väl genomtänkt skola, där alla lär sig allting, och alla får ut det maximala av sin förmåga? Ja, det tycker vi i solidaritets-Sverige.
Nu behöver man inte vara särskilt smart för att inse att de här båda pojkarna skulle mått bättre av att gå i en klass som var anpassad efter deras förmåga. Kalle, han hade kunnat få lära sig att addera tresiffriga tal på papper, och Pelle, han kunde fått bygga upp sitt självförtroende genom att slippa sitta bredvid skolans stjärna. Kalle, han hade kunnat bli bättre och sluppit dras ner. Pelle, han hade kunnat blivit bättre och sluppit dras ner.
Vi hoppar fram nio år i tiden. Både Kalle och Pelle går gymnasiet. Årskurs två, igen. Pelle, han lärde sig läsa och räkna alldeles för sent. Allting är svårt, och tråkigt. Han kan ju medge att han inte går på alla lektioner, även om han verkligen borde. IG på i princip varje prov. Men det är Pelle van vid. Sedan grundskolan har han ju alltid varit förloraren. Kalle, han skriver VG på det mesta. Han pluggar inte till proven, men han har koll. VG på allt. Han kan bättre. Skulle han ta en halvtimme och plugga varje kväll så skulle han kunna få MVG. Men pluggar han? Nej. Varför skulle han? Han har ändå inte fått ut något av skolan på tio år. Varför ska det bli ändring nu?
Det jag försöker få folk att fatta är att integration kan inte tvingas fram. Att blanda olika nivåer av intellekt och talang fungerar inte. Varken i det vuxna livet, eller i det unga livet. Att få allt man pekar på, det är ingen bra lösning. Jag vill inte enbart införa "elitklasser". Jag vill ha klasser som är delade efter intellektuell nivå. De begåvade blandas med varandra, så att vi får folk som inte tröttnar på skolan, och inte tar livet av sig av tristess innan de fyllt 15. Barn och ungdomar måste motiveras hela tiden, och det går inte att tända en sådan gnista när gymnasiet börjar. Det här gäller då även för barn med olika bokstavskombinationer. Jag säger inte att det är en bra plan att samla 30 elever med valfri sjukdom i samma klass, men ni fattar hela principen. Hoppas jag. Man segregeras ändå efter förmåga när man växer upp. Lär er tidigt.
Den vanliga kritiken mot elitklasser är just den att barn måste få vara barn, och självklart. Det finns inget som hindrar att Kalle skulle få fortsätta vara barn om han fick gå i samma klass som Jessica, Anton, Stefan, Sandra och Maria. Maria, som till och med kunde räkna ut tresiffriga additioner på papper! Men nä. Då skulle ju den klassen vara smartare än alla andra. Fy fan vad fult det vore. Hoppas ingen av dem får ihop betyg nog att bli läkare, och hoppas att just en av dem skulle botat cancer. Men det kommer inte hända, för Kalle var tvungen att sitta och upprepa sina svar för Pelle under 5 års tid.
Här är grejen, jag börjar med den personliga delen. Det är fult att vara smart i Sverige, och där gör det ont inom mig. Det är fint att vara bra på sport, gärna på bekostnad av att få alla andra att se sämre ut. Det är fint att vara TV-stjärna. Men det är inte fint att vara smart. Ytliga, förbannade, jävla landet Lagom. Jag borde inte skylla den här på sossarna och deras totalt trasiga solidaritetsläroplaner, för folk brukar bli ledsna när man angriper deras ideologier, men dra åt helvete, den jävla solidaritetsskolan funkar inte.
Föreställ er följande scenario: Ni jobbar i ett restaurangkök, och inget jävla McDonald's (Det återkommer vi till i ett senare inlägg), utan vi snackar typ Grand Hotel eller nåt dylikt. Riktigt jävla fint ska det vara. I alla fall, där lagar du dina ägg förlorade i rött vin, eller din oxfilé i ostronsås, och du är överlägset bäst i köket. Nu är det såhär att i samma kök har ni ett riktigt stolpskott, en tomte som inte ens kan koka ett ägg. Nu är det såhär att i det solidariska samhället är det enda rätta att göra följande: Du, och stolpskottet ska numera samarbeta, du ska hjälpa honom så han blir lite bättre. Du blir lite sämre, men vem bryr sig? I solidariska Sverige vinner ändå ingen! I alla fall, det som händer är ganska uppenbart: Du tvingas lägga tid på att göra hans arbete, han lär sig inget, och alla förlorar. Skulle du som stjärnkock acceptera detta? Antagligen inte. Låt oss nu föra in denna situation i ett klassrum.
I det jämställda Sverige har vi, för att vara rättvisa, placerat 15 pojkar och 15 flickor i samma klassrum. Tycker du 30 elever verkar som många? Välkommen till kommunaliseringen av Svenska skolan. Följande gäller: Klassen är en årskurs 2. Kalle är smartast, överlägset. Han kan addera tvåsiffriga tal i huvudet, så länge inte sjuan är med. Sjuan tycker Kalle är lite jobbig. Kalle är även väldigt duktig på att stava, och han har inga som helst problem att läsa, även om han kanske blir lite nervös när han måste läsa högt för läraren. Men läsa högt för mamma, pappa, och lillasyster tycker Kalle bara är roligt. Hur trivs Kalle i skolan, undrar du nu då? Nja, det är väl sådär. Det är två saker som Kalle inte gillar. Först och främst, han sitter bredvid Pelle i klassrummet. Läraren sa till honom att de skulle sitta bredvid varandra, så att Kalle kan hjälpa Pelle med allting egentligen. Det tycker Kalle inte om. Kalle förstår inte hur han ska göra för att hjälpa Pelle, så det slutar med att han säger svaret. Kalle tycker egentligen inte illa om Pelle, men att sitta där och göra samma uppgift två gånger, det känns inte fel. Kalles andra problem är betydligt värre. Skolan har gått och blivit tråkig. När Kalle skulle börja skolan i årskurs ett var han så intresserad! Han skulle få lära sig nya saker! Allt skulle vara kul. Han skulle bli bättre! Nu vet Kalle att så är inte fallet. Han lär sig ingenting. Han börjar sluta bry sig.
Det är inte ett dugg bättre för vår vän Pelle. Pelle kan inte räkna. Han förstår inte varför tre plus fem blir åtta. Han vet inte hur ett P ser ut, och kan inte förstå att C ibland kan uttalas som S. Pelle, han vågar inte läsa för någon. Han vågar inte ens läsa ensam. Han sitter ju bredvid Kalle. "Kalle, han har redan läst ut alla böcker som vi får läsa i tvåan", tänker Pelle, och vågar inte ens försöka. Han är fullt medveten om att han är sämre. Skolan är inte ett dugg rolig för Pelle heller. Alla andra är bättre på allt. Han vill inte gå dit längre. Men han måste. Mamma tror inte på honom.
Verkar det här vara ett paradis? En väl genomtänkt skola, där alla lär sig allting, och alla får ut det maximala av sin förmåga? Ja, det tycker vi i solidaritets-Sverige.
Nu behöver man inte vara särskilt smart för att inse att de här båda pojkarna skulle mått bättre av att gå i en klass som var anpassad efter deras förmåga. Kalle, han hade kunnat få lära sig att addera tresiffriga tal på papper, och Pelle, han kunde fått bygga upp sitt självförtroende genom att slippa sitta bredvid skolans stjärna. Kalle, han hade kunnat bli bättre och sluppit dras ner. Pelle, han hade kunnat blivit bättre och sluppit dras ner.
Vi hoppar fram nio år i tiden. Både Kalle och Pelle går gymnasiet. Årskurs två, igen. Pelle, han lärde sig läsa och räkna alldeles för sent. Allting är svårt, och tråkigt. Han kan ju medge att han inte går på alla lektioner, även om han verkligen borde. IG på i princip varje prov. Men det är Pelle van vid. Sedan grundskolan har han ju alltid varit förloraren. Kalle, han skriver VG på det mesta. Han pluggar inte till proven, men han har koll. VG på allt. Han kan bättre. Skulle han ta en halvtimme och plugga varje kväll så skulle han kunna få MVG. Men pluggar han? Nej. Varför skulle han? Han har ändå inte fått ut något av skolan på tio år. Varför ska det bli ändring nu?
Det jag försöker få folk att fatta är att integration kan inte tvingas fram. Att blanda olika nivåer av intellekt och talang fungerar inte. Varken i det vuxna livet, eller i det unga livet. Att få allt man pekar på, det är ingen bra lösning. Jag vill inte enbart införa "elitklasser". Jag vill ha klasser som är delade efter intellektuell nivå. De begåvade blandas med varandra, så att vi får folk som inte tröttnar på skolan, och inte tar livet av sig av tristess innan de fyllt 15. Barn och ungdomar måste motiveras hela tiden, och det går inte att tända en sådan gnista när gymnasiet börjar. Det här gäller då även för barn med olika bokstavskombinationer. Jag säger inte att det är en bra plan att samla 30 elever med valfri sjukdom i samma klass, men ni fattar hela principen. Hoppas jag. Man segregeras ändå efter förmåga när man växer upp. Lär er tidigt.
Den vanliga kritiken mot elitklasser är just den att barn måste få vara barn, och självklart. Det finns inget som hindrar att Kalle skulle få fortsätta vara barn om han fick gå i samma klass som Jessica, Anton, Stefan, Sandra och Maria. Maria, som till och med kunde räkna ut tresiffriga additioner på papper! Men nä. Då skulle ju den klassen vara smartare än alla andra. Fy fan vad fult det vore. Hoppas ingen av dem får ihop betyg nog att bli läkare, och hoppas att just en av dem skulle botat cancer. Men det kommer inte hända, för Kalle var tvungen att sitta och upprepa sina svar för Pelle under 5 års tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)